Trichotillomani – Symtom – orsaker – behandling

Många personer med trichotillomani rycker bort hår på ett automatiserat och ofokuserat sätt, till exempel när de ser på TV eller läser en bok. Ett mer fokuserat ryckande är förknippat med taktil självstimulans, till exempel att hårstrået som ska ryckas bort ska ha en viss kvalitet.

Personen kan rulla hårstrået mellan fingrarna, tugga på hårstrået och i vissa fall äta håret. Personer som sväljer hår kan få komplikationer i mage och tarmar till följd av att hårbollar bildas. Vissa personer har tydliga ritualer kopplade till hårryckandet, till exempel att spara håret på speciella ställen eller att rycka symmetriskt.

Man uppskattar att cirka 1-2% av alla tonåringar och vuxna har trichotillomani, och en betydande andel av dessa är kvinnor. Könsskillnaden kan vara faktisk, men det kan också vara så att kvinnor är mer benägna att söka hjälp för sina problem. Hos barn är det ungefär lika vanligt förekommande bland pojkar och flickor. Trichotillomani debuterar ofta i tonåren i samband med puberteten. Yngre barn kan också rycka hår från kroppen, men detta beteende upphör vanligtvis i takt med att de blir äldre.

Det är vanligt att områden där hår rycks bort varierar med tiden, och att ryckandet intensifieras vid hormonella förändringar som till exempel menstruation. Trichotillomani kan också gå i skov, med perioder där personen inte rycker bort hår alls. För en del personer kan hårryckandet upphöra helt utan återfall, men det vanligaste är att tillståndet blir kroniskt utan behandling.

Vanliga symtom vid trichotillomani

När man har trichotillomani sker en rad saker kopplat till hårryckandet. Vanliga tecken och symtom är:

• Upprepad bortryckning av hår, vanligen från skalp, ögonbryn och ögonfransar, men även från andra områden som kön, armhålor eller ansikte
• En växande känsla av inre spänning innan personen rycker hår, eller när personen försöker att motstå att rycka hår
• En känsla av njutning eller lättnad efter att håret har ryckts bort
• Märkbart håravfall, tunna eller kala områden där personen rycker bort hår, eller glesa ögonbryn och ögonfransar
• En preferens för att rycka specifika typer av hår, ritualer kopplat till hårryckandet eller att håret rycks bort i ett visst mönster
• Ritualer där personen biter, tuggar på eller sväljer bortryckt hår
• Upprepade försök att sluta rycka bort hår eller att göra det mer sällan utan att ha lyckats
• Oro, ångest och problem kopplade till hårryckandet som påverkar arbete, fritid och sociala relationer

Vad orsakar trichotillomani?

Det är i dagsläget oklart vad som orsakar trichotillomani, men man tror att det handlar om ett komplext samspel mellan arv och miljö. Det finns dock vissa riskfaktorer för att utveckla problem. En sådan riskfaktor är ärftlighet, där man har sett att personer som lider av problemen ofta har en familjemedlem eller nära släkting som också rycker bort hår.

En annan riskfaktor är ålder; trichotillomani utvecklas ofta i 10-13 årsåldern och tenderar att bli ett kroniskt tillstånd. Man har också sett att andra psykiska tillstånd som ångest, depression och OCD (obsessive-compulsive disorder) ökar risken för att utveckla problem. Dessutom kan starkt stressfyllda situationer utgöra en riskfaktor för att sjukdomen ska bryta ut.

Samsjuklighet och vanliga problem

Den vanligast förekommande samsjukligheten är depression, ångest och dermatillomani. Dermatillomani, eller skin-picking disorder, innebär ett överdrivet plockande eller rivande i huden. Det är också vanligt att personer med trichotillomani ägnar sig åt andra repetitiva kroppsfokuserade beteenden, som till exempel att bita på naglarna.

Trichotillomani kan medföra en mängd olika problem, både fysiskt, psykiskt och socialt. Exempel på följder av tillståndet är:

• Permanenta skador på hår, hårbotten och hud. Det kan visa sig genom att till exempel håret inte längre växer ut eller att personen får ärrbildning på huden
• Värk i bland annat handleder, rygg, axlar och nacke
• Ögoninflammation hos personer som rycker bort ögonfransar
• Skador på tänderna hos personer som tuggar på bortryckt hår
• En känsla av skam och kontrollförlust som hindrar personen från att engagera sig i vardagsaktiviteter och socialt umgänge

Behandling av trichotillomani

Trichotillomani behandlas med en form av KBT-terapi som heter HRT, Habit Reversal Training, vilket har visat sig ge störst behandlingseffekt. En stor del av behandlingen går ut på att hitta alternativa beteenden till att rycka bort hår. En annan viktig komponent i behandlingen är att lära sig hantera impulserna att rycka. På så sätt kan personen få kontroll över ryckandet och få beteendet att upphöra.

HRT består av fem komponenter:

• Registrering av när, var och hur ryckandet sker för att få en bild av beteendets omfattning
• Träning i att öka medveten om när ryckandet sker, och vilka situationer som brukar trigga igång beteendet
• Stimuluskontroll, vilket innebär att minska möjligheter för bortryckning av hår genom att göra beteendet svårare att utföra. Det kan till exempel vara att täcka över speglar eller att ha på sig handskar i utvalda situationer. Genom stimuluskontroll blir beteendet mer ansträngande att utföra, samtidigt som triggande faktorer minskar.
• Inkompatibelt beteende, vilket innebär att använda sig av ett alternativt beteende som är fysiskt omöjligt att utföra samtidigt som ryckandet. Om personen till exempel har identifierat att titta TV i soffan som en triggersituation där personen brukar rycka hår, så kan ett inkompatibelt beteende vara att till exempel sticka eller virka framför TVn så att händerna inte upptagna. Om hårryckandet sker i mer generella situationer kan ett inkompatibelt beteende vara en motrörelse, som till exempel att lägga armarna i kors.
• Socialt stöd, vilket innebär att instruera en närstående att ge bekräftelse och uppmuntran vid genomförande av ett inkompatibelt beteende/motrörelse. Socialt stöd innebär också att den anhöriga påminner personen om att använda inkompatibla beteenden i situationer då personen inte själv verkar vara medveten om det.

Behandlingen utförs med en psykolog vid cirka tio till tolv tillfällen. Det första steget i behandlingen är att kartlägga beteendet grundligt. Därefter jobbar man med olika sätt att göra ryckandet svårare, samt strategier för att kunna stå ut med impulsen att rycka hår utan att agera på den. Mot slutet av behandlingen brukar man tillsammans med psykologen arbeta fram en plan för hur man kan gå vidare och upprätthålla behandlingen på egen hand.

Efter avslutad behandling är det vanligt att man planerar för en uppföljning efter 3, 6 och/eller 12 månader för att se hur det går och om personen behöver ytterligare behandlingsinsatser.

Koppling till självskadebeteende

Hårryckandet kan ibland påminna om det självskadebeteende som är vanligt vid till exempel borderline personlighetssyndrom, eftersom både hårryckande och självskadebeteende kan utföras för att hantera känslor och leder till fysisk skada. Skillnaden mellan dessa två tillstånd är dock att självskadebeteende vanligen utförs medvetet i syfte att uppleva smärta, vilket inte stämmer för hårryckandet vid trichotillomani som är mer vanestyrt.

Koppling till ADHD och autism

Studier har visat att ADHD är mer vanligt förekommande hos personer med trichotillomani än i den övriga befolkningen. Möjliga förklaringar till detta kan vara att bortryckning av hår fungerar som ett sätt att fokusera för personer som har problem med uppmärksamhet, vilket är karaktäristiskt för ADHD. Det kan också vara så att impulsivitet ligger bakom båda tillstånden hos vissa individer.

Förekomsten av trichotillomani hos personer med autismspektrumtillstånd å andra sidan är inte ett välbeforskat område, men man tror att bortryckning av hår kan hänga ihop med de stereotypier som en del personer med autism har. Personer med autism kan ha trichotillomani som ett samsjukligt tillstånd, precis som personer med andra samtidiga diagnoser kan ha.

Tips för att lindra trichotillomani

Här är några tips på saker du kan testa själv för att minska hårryckandet som personer med trichotillomani brukar tycka är hjälpsamt:

• Lösnaglar, tejp eller plåster på fingrarna kan göra det svårare att rycka hår. För en del personer passar det bättre att ta på sig handskar i situationer där risken att börja rycka hår är större.
• Om du rycker bort hår från huvudet kan en mössa eller scarf runt huvudet göra det svårare att dra i håret.
• Om du använder hjälpmedel som till exempel pincett för att rycka hår, kan du be en person du bor med att gömma pincetten och bara ge den till dig när du verkligen behöver den.
• Stressbollar och andra fidgetleksaker håller fingrarna upptagna och kan lindra suget att rycka hår.
• Knyt näven och spänn musklerna i armen när du känner att du vill rycka hår. Vänta en stund och se om suget efter att rycka går över.
• Ta en varm dusch eller ett varmt bad för att slappna av.
• Testa att göra andningsövningar när suget att rycka hår kommer.
• Ägna dig åt fysisk aktivitet för att få ut anspänningar ur kroppen.
• Många med trichotillomani tycker att det är hjälpsamt att raka bort håret från det ställe på kroppen som de brukar rycka ifrån. På så sätt får ryckandet ett uppehåll, och huden och hårsäckarna får återhämtning.

Hur kan Svea KBT hjälpa?

Trichotillomani som inte behandlas är ett kroniskt tillstånd som kan vara svårt att hantera på egen hand. Det kan dessutom leda till stor funktionsnedsättning i vardagen, med ångest och nedstämdhet som följd.

Våra psykologer har stor vana och erfarenhet av att hjälpa personer som lider av trichotillomani. Du är välkommen att kontakta oss för ett inledande bedömningssamtal där vi kan rekommendera ett behandlingsupplägg utifrån just dina behov.

Du kanske också är intresserad av:

Dermatillomani.
Tvångssyndrom
Behandling av OCD
Samlarsyndrom
Dysmorfofobi