Boka psykolog

1 min läsning

    Dissociativ identitetsstörning (DID) är en psykisk störning där en person har två eller flera separata identiteter med egna personlighetsdrag, minnen och ibland fysiska behov. Tillståndet utvecklas vanligtvis som en överlevnadsmekanism efter svårt trauma och kan behandlas med psykologisk terapi som fokuserar på att integrera identiteterna och bearbeta det underliggande traumat.

    Dissociativ identitetsstörning

    Dissociativ identitetsstörning (DID) är ett komplext psykiskt tillstånd som innebär en störning av identiteten, där en person kan uppleva två eller flera distinkta identitetstillstånd. Tillståndet är ofta förknippat med dissociation och återkommande minnesluckor, där personen kan ha svårt att minnas händelser, information eller delar av sitt eget liv. DID har ofta kopplats till svåra traumatiska erfarenheter under uppväxten, men orsakerna är komplexa och kan påverkas av flera olika faktorer.

    Medicinskt granskad av Leg. psykolog Caroline Erkers

    Vad är dissociativ identitetsstörning?

    Dissociativ identitetsstörning (DID) är en psykisk störning där en person har två eller fler separata identiteter eller personligheter.

    Dessa identiteter kan skilja sig åt i ålder, kön, värderingar, röst, dialekt, kroppsspråk och humor. Ofta har de egna namn och kan till och med ha olika fysiska behov. Exempelvis kan en identitet behöva glasögon, medan en annan inte gör det – trots att de delar samma kropp.

    Identiteterna kan vara helt eller delvis omedvetna om varandra. Den ”ursprungliga” identiteten, alltså den som personen föddes med, vet ofta inte om att de andra finns. Däremot finns det ofta en identitet som har insyn i och känner till de flesta av de andra. I genomsnitt har en person med DID runt 15 identiteter, men vissa kan ha över 100.

    DID är inte samma sak som schizofreni. Schizofreni handlar bland annat om psykos och hallucinationer, medan DID framför allt är kopplat till olika identitetstillstånd, dissociation och minnesavbrott.

    Vanliga symtom på dissociativ identitetsstörning

    Symtom som kan förekomma vid dissociativ identitetsstörning är följande:

    SymtomFörklaring
    DissociationKänsla av frånkoppling från tankar, känslor, minnen, handlingar och identitet. Ofta ett skydd mot svåra eller traumatiska minnen.
    Närvaro av flera identiteterUpplevelsen av att två eller fler separata identiteter finns inom samma person.
    IdentitetsförvirringOsäkerhet kring vem man är och vad man har upplevt.
    Stora skillnader mellan identiteternaSkillnader i känslor, beteenden, medvetande, minne, perception, kognition, sinnesintryck och/eller kroppsliga funktioner.
    MinnesluckorSvårigheter att minnas delar av barndomen samt återkommande minnesluckor i vardagen, viktiga händelser eller traumatiska upplevelser.
    DerealisationKänsla av att verkligheten är overklig, ibland likt en utomkroppslig upplevelse.
    Social och yrkesmässig påverkanBetydande svårigheter att fungera i sociala sammanhang, på arbetsplatsen eller i andra viktiga delar av livet.
    Känsla av flera personer i huvudetUpplevelsen av att flera olika personligheter lever inom en själv.
    DepersonaliseringKänsla av att vara skild från sina tankar, känslor och upplevelser, som om man betraktar sig själv utifrån.
    Förändrad självbildSpegelbilden kan kännas främmande eller oigenkännlig.
    Samtidiga psykiska besvärSömnstörningar, ångest, depression, suicidtankar och suicidalt beteende förekommer ofta tillsammans med DID, men är inte primära symtom.

    Diagnoskriterier för dissociativ identitetsstörning

    Dissociativ identitetsstörning har ett antal diagnoskriterier kopplade till sig i diagnosmanualen DSM-5, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (American Psychiatric Association, 2013). Personen måste uppfylla fem kriterier för att kunna diagnostiseras med DID.

    För att diagnosen ska kunna ställas måste följande kriterier vara uppfyllda:

    • En distinkt uppdelning mellan två eller flera tydligt skilda personlighetstillstånd.
    • Återkommande minnesbortfall, bland annat gällande traumatiska upplevelser eller viktig information
    • Symtom som orsakar ett kliniskt signifikant lidande eller påverkar personens funktion i vardagen
    • Symtom som inte bättre kan förklaras av exempelvis substansbruk, en annan medicinsk orsak eller religiösa och kulturella uttryck.

    DID är en omdebatterad och komplex diagnos. DSM-5 används inom vården för att hjälpa kliniker att diagnostisera tillståndet, men det förekommer skilda åsikter kring huruvida diagnoskriterierna täcker och kan förklara tillståndet.

    Det förekommer även en diskussion kring om och när tillståndet kan fejkas, vilket kan bidra till att personer med DID ibland blir ifrågasatta eller misstrodda i vården. Detta kan försvåra diagnostisering av dissociativ identitetsstörning.

    Det krävs därför ofta en gedigen utredning och medicinska undersökningar för att kunna fastställa diagnosen.

    Behandling av dissociativ identitetsstörning

    Dissociativ identitetsstörning kan behandlas genom psykologisk behandling med fokus på det associerade traumat. Behandlingen kan bland annat utgå från kognitiv beteendeterapi, dialektisk beteendeterapi eller traumafokuserad terapi.

    Målet är att personen ska få verktyg för att hantera sina symtom och bearbeta traumatiska erfarenheter, vilket kan bidra till att integrera de olika identiteterna och skapa en känsla av ett enat jag.

    Behandlingen kan bland annat fokusera på att:

    • Förstå de olika identitetstillståndens funktion
    • Förstå varför dissociationen uppstår
    • Utveckla en ökad kommunikation mellan olika identitetstillstånd
    • Hantera symtom och traumatiska erfarenheter
    • Sträva mot en mer integrerad känsla av sig själv.

    Utan behandling är DID ett livslångt tillstånd. Oftast är det den dominerande identiteten som söker hjälp, vilken vanligen inte är densamma som den ursprungliga identiteten.

    När individen söker hjälp beror det generellt på att personen försöker hålla ihop de olika identiteterna men blir överväldigad. Behandlingen är vanligen tidskrävande och komplex och kräver ett team av kvalificerade och erfarna kliniker.

    Det är först och främst viktigt att få psykoedukation om tillståndet, vad som kan trigga symtomen och varför de har uppstått.

    Hur vanligt är dissociativ identitetsstörning?

    Dissociativ identitetsstörning uppskattas förekomma hos 1 % av befolkningen och förekommer mer frekvent hos kvinnor (Şar, 2011). Tillståndet beskrivs som relativt stabilt och oförändrat genom livet.

    Även om dissociativ identitetsstörning ofta beskrivs som ett ovanligt tillstånd visar befolkningsstudier att det kan vara vanligare än man tidigare har trott. Förekomsten kan dock variera mellan olika studier beroende på bland annat diagnostiska metoder och vilka grupper som undersöks.

    Varför får man dissociativ identitetsstörning?

    Orsakerna till dissociativ identitetsstörning är komplexa och kan innefatta flera samverkande faktorer:

    Orsak/FaktorFörklaringVetenskaplig referens
    Tidigt trauma i barndomenFysisk, emotionell eller sexuell misshandel, försummelse och störd anknytning före fem–sex års ålder.Şar (2017)
    Neurobiologiska förändringarReducerad hippocampus- och amygdalavolym, vilket påverkar minnesintegration och känsloreglering.Vermetten et al. (2006), Lyssenko et al. (2018)
    Genetisk sårbarhetVariationer i dopamin- och serotoninrelaterade gener kan öka mottagligheten för dissociation vid trauma.Dorahy et al. (2014)
    Psykosociala faktorerSociokulturell miljö, familjestruktur och tidigare copingstrategier påverkar hur DID uttrycks.Dorahy et al. (2014)
    Integrativ modellKombination av biologiska, psykologiska och sociala faktorer ger en helhetsförklaring av DID.Dodier (2022)

    Hur testar man dissociativ identitetsstörning?

    Det finns inget enskilt test som kan diagnostisera dissociativ identitetsstörning. Självskattningsformulär och kliniska intervjuer kan däremot användas som en del av utredningen.

    Exempel på instrument som kan användas är:

    • Dissociative Experience Scale (DES)
    • Dissociation Questionnaire (DIS-Q)
    • Multidimensional Inventory of Dissociation
    • Dissociative Disorders Interview Schedule (DDIS)
    • Structured Clinical Interview for Dissociative Disorders (SCID-D).

    Självrapporteringsformulär som DES, DIS-Q och Multidimensional Inventory of Dissociation kan användas för att screena för dissociation och dissociativa symtom. DDIS och SCID-D kan användas av professionella för att underlätta diagnostiseringen.

    Ett test, formulär eller en enskild intervju räcker dock inte för att diagnostisera DID. Det krävs en grundlig utredning av kvalificerade yrkespersoner som innehåller flera olika delar för att kunna ställa en tillförlitlig diagnos.

    Kan man fejka dissociativ identitetsstörning?

    Det är möjligt att simulera symtom på dissociativ identitetsstörning, men det är inte enkelt att avgöra om en person fejkar tillståndet. Diagnosen kräver därför en noggrann klinisk bedömning.

    Forskning tyder på att personer som simulerar DID kan uppvisa mer överdrivna eller dramatiska uttryck för identitetsskiften och vara mer benägna att tydligt demonstrera sina symtom. Personer med DID kan däremot försöka dölja eller tona ned sina symtom, vilket kan göra tillståndet svårt att upptäcka.

    Dissociativ identitetsstörning hos barn

    Dissociativ identitetsstörning hos barn kan vara svårt att upptäcka. Symtombilden kan också blandas ihop med andra psykiska eller kroppsliga tillstånd, exempelvis ADHD, epilepsi eller schizofreni.

    Feldiagnostisering kan bland annat bero på bristande kunskap om DID hos barn samt på att det är mer normalt för barn att skifta i sina beteenden. Barn och unga kan också rapportera dissociativa symtom mer sällan eftersom de kan uppfatta upplevelserna som normala.

    För barn kan dissociativa symtom framstå som mindre konkreta. Tidigt i barndomen tenderar avskilda eller dissocierade delar av barnet att inte vara lika självständiga som hos vuxna. De kan i stället projiceras på objekt som leksaker, dockor eller fantasivänner.

    Barn kan uppvisa symtom som:

    • Transliknande tillstånd där de återupplever en traumatisk händelse
    • Glömska eller minnesluckor
    • Växlingar i känslor och beteenden
    • Starka reaktioner som inte verkar ha någon tydlig koppling till situationen.

    Glömskan som kan förekomma vid DID kan ibland misstolkas av andra som att barnet ljuger.

    Somliga barn hör inre röster, talar om sig själva i tredje person eller använder olika röster när de talar med sig själva. De kan också leka med låtsasvänner som barnet upplever som verkliga.

    Att använda fantasin är dock en naturlig del av barndomen. Skillnaden mellan barns vanliga fantasi och DID handlar enligt beskrivningen ovan om att barnet samtidigt har starka posttraumatiska symtom, exempelvis påträngande traumatiska tankar och nattskräck.

    Jämfört med vuxna har barn inte alltid lika tydliga gränser mellan olika identitetstillstånd. Med åldern kan symtomen bli mer lika dem som ses hos vuxna, och dissocierade identitetstillstånd kan bli mer befästa.

    Hos ungdomar kan utåtagerande, självskadande beteende och instabila relationer förekomma. Samtidiga tillstånd som ätstörningar, substansmissbruk, suicidalt beteende, depression och ångest kan också bli mer framträdande när barnet blir äldre.

    Hos Svea KBT erbjuder vi psykologisk behandling för dig som upplever dissociativa besvär eller andra psykiska svårigheter. Våra legitimerade psykologer kan hjälpa dig att förstå och hantera dina besvär utifrån dina individuella behov och din situation.

    Hjälp med dissociativ identitetsstörning

    Vid Svea KBT kan du få professionell stöd och behandling för Dissociativ identitetsstörning från erfarna psykologer. Vi använder evidensbaserade metoder som traumafokuserad terapi och kognitiv beteendeterapi för att hjälpa dig att bearbeta trauma och utveckla bättre copingstrategier. Boka en kostnadsfri konsultation för att diskutera hur vi kan stötta dig på vägen mot återhämtning.

    Gratis konsultation

    1. American Psychiatric Association. (2013). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (5th ed.). American Psychiatric Publishing.
    2. Dorahy, M. J., Brand, B. L., Şar, V., Krüger, C., Stavropoulos, P., Martínez-Taboas, A., Lewis-Fernández, R., & Middleton, W. (2014). Dissociative identity disorder: An empirical overview. Australian & New Zealand Journal of Psychiatry, 48(5), 402–417. https://doi.org/10.1177/0004867414527523
    3. Dodier, O., Otgaar, H., & Lynn, S. J. (2022). A critical analysis of myths about dissociative identity disorder. Annales Médico-Psychologiques, 180(9), 855–861. https://doi.org/10.1016/j.amp.2021.10.007
    4. Loewenstein, R. J. (2018). Dissociation debates: Everything you know is wrong. Dialogues in Clinical Neuroscience, 20(3), 229–242. https://doi.org/10.31887/DCNS.2018.20.3/rloewenstein
    5. Lyssenko, L., Schmahl, C., Bockhacker, L., Vonderlin, R., Bohus, M., & Kleindienst, N. (2018). Dissociation in psychiatric disorders: A meta-analysis of studies using the Dissociative Experiences Scale. American Journal of Psychiatry, 175(1), 37–46. https://doi.org/10.1176/appi.ajp.2017.17010025
    6. Şar, V. (2017). Parallel-distinct structures of internal world and external reality: Disavowing and re-claiming the self-identity in the aftermath of trauma-generated dissociation. Frontiers in Psychology, 8, 216. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2017.00216
    7. Vermetten, E., Schmahl, C., Lindner, S., Loewenstein, R. J., & Bremner, J. D. (2006). Hippocampal and amygdalar volumes in dissociative identity disorder. American Journal of Psychiatry, 163(4), 630–636. https://doi.org/10.1176/ajp.2006.163.4.630