Dissociativ identitetsstörning
I den här artikel förklarar vi Dissociativ identitetsstörning (DID), ett tillstånd där individer har flera identiteter, var och en med sina egna unika egenskaper. Vi listar vanliga symtom som minnesförlust och identitetsförvirring, de underliggande orsakerna samt rekommenderade behandlingsmetoder.
Vad är Dissociativ identitetsstörning?
Dissociativ identitetsstörning (DID) är en psykisk störning där en person har två eller fler separata identiteter eller personligheter. Dessa identiteter kan skilja sig åt i ålder, kön, värderingar, röst, dialekt, kroppsspråk och humor. Ofta har de egna namn och kan till och med ha olika fysiska behov. Exempelvis kan en identitet behöva glasögon, medan en annan inte gör det – trots att de delar samma kropp.
Identiteterna kan vara helt eller delvis omedvetna om varandra. Den ”ursprungliga” identiteten, alltsÃ¥ den som personen föddes med, vet ofta inte om att de andra finns. Däremot finns det ofta en identitet som har insyn i och känner till de flesta av de andra. I genomsnitt har en person med DID runt 15 identiteter, men vissa kan ha över 100.
DID är inte samma sak som schizofreni – schizofreni handlar om psykos och hallucinationer, medan DID rör flera identiteter och minnesavbrott.
Vanliga symtom på Dissociativ identitetsstörning
Symtom som kan förekomma vid Dissociativ identitetsstörning är följande:
| Symtom | Förklaring |
|---|---|
| Dissociation | Känsla av frånkoppling från tankar, känslor, minnen, handlingar och identitet. Ofta ett skydd mot svåra eller traumatiska minnen. |
| Närvaro av flera identiteter | Upplevelsen av att två eller fler separata identiteter finns inom samma person. |
| Identitetsförvirring | Osäkerhet kring vem man är och vad man har upplevt. |
| Stora skillnader mellan identiteterna | Skillnader i känslor, beteenden, medvetande, minne, perception, kognition, sinnesintryck och/eller kroppsliga funktioner. |
| Minnesluckor | Svårigheter att minnas delar av barndomen samt återkommande minnesluckor i vardagen, viktiga händelser eller traumatiska upplevelser. |
| Derealisation | Känsla av att verkligheten är overklig, ibland likt en utomkroppslig upplevelse. |
| Social och yrkesmässig påverkan | Betydande svårigheter att fungera i sociala sammanhang, på arbetsplatsen eller i andra viktiga delar av livet. |
| Känsla av flera personer i huvudet | Upplevelsen av att flera olika personligheter lever inom en själv. |
| Depersonalisering | Känsla av att vara skild från sina tankar, känslor och upplevelser, som om man betraktar sig själv utifrån. |
| Förändrad självbild | Spegelbilden kan kännas främmande eller oigenkännlig. |
| Samtidiga psykiska besvär | Sömnstörningar, ångest, depression, suicidtankar och suicidalt beteende förekommer ofta tillsammans med DID, men är inte primära symtom. |
Diagnoskriterier för Dissociativ identitetsstörning
Dissociativ identitetsstörning har ett antal diagnoskriterier kopplade till sig i diagnosmanualen DSM-5, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (American Psychiatric Association [APA], 2013). Individen måste uppfylla fem kriterier för att kunna diagnostiseras med DID.
I korthet handlar symtomen om att: en distinkt uppdelning ska föreligga mellan två eller flera tydligt skilda personlighetstillstånd, vilket kan observeras eller beskrivas av individen, samt förekomst av återkommande minnesbortfall bland annat gällande traumatiska upplevelser eller viktig information.
Symtomen ska inte kunna förklaras av religiösa eller kulturella uttryck, handla om fantasilek hos barn eller kunna härledas till substansbruk eller ha en annan medicinsk förklaring. Slutligen ska symtomen även skapa ett kliniskt signifikant lidande hos individen eller påverka funktionen i vardag negativt.
DID är en omdebatterad och komplex diagnos. DSM-5 används inom vården för att hjälpa kliniker att diagnostisera tillståndet, men det förekommer skilda åsikter gällande huruvida diagnoskriterierna täcker och kan förklara tillståndet eller inte. Det förekommer även en diskussion kring om och när tillståndet fejkas av individer, och detta medför att patienter tidvis blir misstrodda i vården.
Detta kan försvåra diagnostisering av Dissociativ identitetsstörning, och det krävs ofta en gedigen utredning och medicinska undersökningar för att kunna fastställa diagnosen.
Behandling av Dissociativ identitetsstörning
Dissociativ identitetsstörning kan behandlas genom behandling av det associerade traumat. Psykologisk behandling utifrån kognitiv beteendeterapi, dialektisk beteendeterapi eller traumafokuserad terapi kan vara hjälpsamt. Detta kan ge personen verktyg att hantera sina symtom och samtidigt bearbeta traumat, för att sträva mot ett mer integrerat själv. Målet med behandlingen är vanligtvis att arbeta för att integrera personens olika identiteter, för att åstadkomma en känsla av ett enat jag.
För att uppnå detta kan behandlingen fokusera på att förstå de olika identiteternas funktion, varför de har uppstått och utveckla en ökad kommunikation mellan de olika identiteterna. Utan behandling är DID ett livslångt tillstånd. Oftast är det den dominerande identiteten som söker hjälp, vilken vanligen inte är densamma som den ursprungliga identiteten.
När individen söker hjälp beror det generellt på att personen försöker hålla ihop de olika identiteterna men blir överväldigad. Behandlingen är vanligen tidskrävande och komplex, och kräver ett team av kvalificerade och erfarna kliniker. Det är först och främst viktigt att individen erhåller psykoedukation om tillståndet, när det triggas och varför det har uppstått.
Hur vanligt är Dissociativ identitetsstörning?
Dissociativ identitetsstörning förekommer mer frekvent hos kvinnor, och tillståndet ter sig relativt stabilt och oförändrat genom livet. DID uppskattas förekomma hos 1,5% av befolkningen. Skiftet som en individ gör mellan olika identiteter kallas för switching, och det sker vanligtvis relativt fort.
Vad som har observerats är att individer generellt switchar mer sällan med åldern. Under switching kan ofta blinkningar eller rullningar med ögonen observeras. Andra tecken på switching kan vara att kroppshållning eller minspel ändras. Switching kan ibland triggas genom avslappningsövningar eller hypnotisk terapi.
Varför får man Dissociativ identitetsstörning?
| Orsak/Faktor | Förklaring | Vetenskaplig referens |
|---|---|---|
| Tidigt trauma i barndomen | Fysisk, emotionell eller sexuell misshandel, försummelse och störd anknytning före fem–sex års ålder. | Şar (2017) |
| Neurobiologiska förändringar | Reducerad hippocampus- och amygdalavolym, vilket påverkar minnesintegration och känsloreglering. | Vermetten et al. (2006), Lyssenko et al. (2018) |
| Genetisk sårbarhet | Variationer i dopamin- och serotoninrelaterade gener kan öka mottagligheten för dissociation vid trauma. | Dorahy et al. (2014) |
| Psykosociala faktorer | Sociokulturell miljö, familjestruktur och tidigare copingstrategier påverkar hur DID uttrycks. | Dorahy et al. (2014) |
| Integrativ modell | Kombination av biologiska, psykologiska och sociala faktorer ger en helhetsförklaring av DID. | Dodier (2022) |
Hur testar man Dissociativ identitetsstörning?
Det finns ett antal instrument som kan användas för att underlätta diagnostisering av Dissociativ identitetsstörning. Självrapporteringsformuläre: (Dissociative Experience Scale (DES), Dissociation Questionnaire (DIS-Q) och Multidimensional Inventory of Dissociation) är verktyg som kan användas för att screena för tillståndet och eventuella dissociativa symtom. Dissociative Disorders Interview Schedule (DDIS) och diagnosmanualen DSMs strukturella kliniska intervju (SCID-D) kan användas av professionella för att underlätta diagnostisering. Dock räcker det inte med ett test, ett formulär eller en intervju för att diagnostisera DID. Det krävs en grundlig och gedigen utredning av kvalificerade individer som innehåller flera olika element för att kunna ställa en pålitlig diagnos.
Fejka Dissociativ identitetsstörning
Det förekommer motstridiga åsikter kring huruvida Dissociativ identitetsstörning går att fejka eller inte. Däremot tycks de skiften i stämningsläge som associeras med de olika identiteterna vara svåra att reproducera genom fejkande.
I de fall identitetsskifte fejkas sker det ofta mer överdrivet, onaturligt och dramatiskt. Dessutom verkar individer som fejkar tillståndet vara mer benägna att vilja demonstrera sina symtom tydligt. Detta i jämförelse med individer som faktiskt har DID, vilka är mer sannolika att försöka dölja sina symtom.
Dissociativ identitetsstörning hos barn
Dissociativ identitetsstörning hos barn kan vara problematiskt att upptäcka, trots att tidig upptäckt av tillståndet kan förebygga utveckling av svårare symtom under livet. Barn erhåller sällan rätt behandling, och feldiagnostiseras på grund av att symtombilden frekvent blandas ihop med bland annat ADHD, epilepsi, schizofreni eller andra psykiska tillstånd med kroppsliga symtom.
Anledningen till feldiagostiseringen kan bero på brist av kunskap om DID hos barn, samt på att det kan anses som mer normativt för barn att skifta i sina beteenden. Dessutom tycks barn och unga rapportera dissociativa symtom mer sällan, i tron om att det kanske är normala upplevelser.
För barn kan dissociativa symtom framstå som mindre konkreta, och tidigt i barndomen tenderar avskilda, dissocierade, delar av barnet att inte vara lika självständiga som hos vuxna, och de projiceras oftare på objekt såsom leksaker, dockor eller fantasivänner.
Barn kan uppvisa symtom såsom transliknande tillstånd där de återupplever en traumatisk händelse, glömska samt växling i känslor och beteenden. Exempelvis kan ett barn plötsligt få ett intensivt utbrott utan koppling till kontexten. Glömskan som kan förekomma vid DID kan även ibland misstolkas av andra som att barnet ljuger.
Somliga barn hör inre röster, talar om sig själva i tredje person, talar med sig själva med olika röster och leker med låtsasvänner vilka barnet upplever som verkliga. Leksaker kan också upplevas som mer verkliga för barn med DID än för andra barn. Dessa barn kan vända sig till leksaker för att få råd eller insistera på att leksaken ska få sitta med vid matbordet.
Att använda fantasin är dock en naturlig del av barndomen. Skillnaden mellan barns vanliga fantasi och DID handlar om att dessa barn samtidigt har starka posttraumatiska symtom som påträngande traumatiska tankar och nattskräck.
Jämfört med vuxna har barn dock inte lika tydlig gräns mellan identiteterna, och med starkt fokus kan barnet ofta få tillgång till frånkopplade minnen. Med åldern blir symtomen mer lika vuxnas, och dissocierade identiteter blir vanligen mer befästa.
Hos ungdomar kan utåtagerande, självskadande beteende och instabila relationer förekomma. Samtida tillstånd som ätstörningar, substansmissbruk, suicidalt beteende, depression, ångest och sexuella problem blir även mer framträdande när barnet blir äldre.
Hur kan Svea KBT hjälpa dig?
Lider du av dissociativ identitetsstörning eller är i behov av psykologiskt stöd på annat sätt? Du är varmt välkommen att kontakta oss för ett inledande bedömningssamtal. Sedan kan vi rekommendera en av våra psykolog som passar för just dina behov.
Kontakta oss