Dissociativ identitetsstörning

I den här artikel förklarar vi Dissociativ identitetsstörning (DID), ett tillstånd där individer har flera identiteter, var och en med sina egna unika egenskaper. Vi listar vanliga symtom som minnesförlust och identitetsförvirring, de underliggande orsakerna samt effektiva behandlingsmetoder.

Psykologkandidat: Emma Karlgren
Medicinsk granskad av Leg.Psykolog Caroline Erkers

Vad är Dissociativ identitetsstörning?

Dissociativ identitetsstörning (DID) innebär att en och samma individ har flera separata personligheter eller identiteter. De olika identiteter kan vara i olika åldrar, ha skilda åsikter, kön, sätt att föra sig på, dialekter, humor och så vidare.

Det är inte heller ovanligt att identiteterna har unika namn, röster eller fysiska tillstånd såsom behov av glasögon. Exempelvis kan en kortare kvinna utan synfel ha en stor man med behov av glasögon som en annan identitet.

Med andra ord kan identiteterna vara fullständiga, samt helt eller delvis frånkopplade varandra. De kan leva sina egna liv helt ovetandes om varandras existens. Den ursprungliga identiteten som individen föddes med är allt som oftast inte medveten om de andra identiteterna, men det finns vanligtvis en identitet som har koll på och kunskap om resterande identiteter. 15 identiteter är det genomsnittliga antalet identiteter hos en individ med DID, men somliga har upp mot 100 olika identiteter.

Lär känna våra psykologer

Våra kompetenta psykologer hjälper dig med terapi och behandling. Läs mer om deras bakgrund och kompetenser.

Andrea W
City – Hötorget
Liselotte S
Vasastan
Jakob H
Vasastan
Olivia E
Täby
Sara M
Kungsholmen
Viktoria M
Kungsholmen
Malin B
Göteborg
Lovisa L
Uppsala
Wendela W
Göteborg
Lina S
Vasastan
Christoffer M
Stockholm city
Petra N
Göteborg
Matilda N
Östermalm
Martin S
Södermalm
Julia S
Kungsholmen
Susanna M
Solna

Vanliga symtom på Dissociativ identitetsstörning

Symtom som kan förekomma vid Dissociativ identitetsstörning är följande:

  • Dissociation, det vill säga att personen frånkopplas sina tankar, känslor, minnen, handlingar och känslan kring sin identitet. Upplevelser hålls avskilda det medvetna självet, vilket oftast sker då minnen är för svåra att hantera och leva med.
  • Närvaro av olika identiteter. En känsla av att två eller flera identiteter finns inom personen.
  • Identitetsförvirring, det vill säga förvirring kring vem man är och vad man har varit med om.
  • Stora skillnader i individens känslor, beteenden, medvetande, minne, perceptuell, kognitiv, sensorisk och/eller kroppslig funktion.
  • Minnesproblematik, och inte sällan har personen svårigheter att minnas stora delar av sin barndom från 5 års ålder. Det är även vanligt med återkommande luckor i minnen av vardagliga händelser, viktig personlig information, eller traumatiska händelser som inte kan förklaras av vanlig glömska.
  • Derealisation, vilket innebär en upplevelse av att vara frånkopplad verkligheten. Det kan även liknas med en utomkroppslig känsla.
  • Omfattande påverkan socialt, yrkesmässigt eller inom andra områden i livet.
  • En känsla av att flera personer lever inuti huvudet.
  • Depersonalisering, vilket handlar om en känsla av att vara skild från sina tankar, upplevelser och känslor.
  • Individens egna spegelbilden kan upplevas som främmande eller oigenkännlig.
  • Sömnstörningar, ångest, depression, suicidtankar och suicidalt beteende är inga direkta symtom på Dissociativ identitetsstörning, men de förekommer ofta samtidigt.

Diagnoskriterier för Dissociativ identitetsstörning

Dissociativ identitetsstörning har ett antal diagnoskriterier kopplade till sig i diagnosmanualen DSM-5, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (American Psychiatric Association [APA], 2013). Individen måste uppfylla fem kriterier för att kunna diagnostiseras med DID.

I korthet handlar symtomen om att: en distinkt uppdelning ska föreligga mellan två eller flera tydligt skilda personlighetstillstånd, vilket kan observeras eller beskrivas av individen, samt förekomst av återkommande minnesbortfall bland annat gällande traumatiska upplevelser eller viktig information.

Symtomen ska inte kunna förklaras av religiösa eller kulturella uttryck, handla om fantasilek hos barn eller kunna härledas till substansbruk eller ha en annan medicinsk förklaring. Slutligen ska symtomen även skapa ett kliniskt signifikant lidande hos individen eller påverka funktionen i vardag negativt.

DID är en omdebatterad och komplex diagnos. DSM-5 används inom vården för att hjälpa kliniker att diagnostisera tillståndet, men det förekommer skilda åsikter gällande huruvida diagnoskriterierna täcker och kan förklara tillståndet eller inte. Det förekommer även en diskussion kring om och när tillståndet fejkas av individer, och detta medför att patienter tidvis blir misstrodda i vården.

Detta kan försvåra diagnostisering av Dissociativ identitetsstörning, och det krävs ofta en gedigen utredning och medicinska undersökningar för att kunna fastställa diagnosen.

Behandling av Dissociativ identitetsstörning

Dissociativ identitetsstörning kan behandlas genom behandling av det associerade traumat. Psykologisk behandling utifrån kognitiv beteendeterapi, dialektisk beteendeterapi eller traumafokuserad terapi kan vara hjälpsamt. Detta kan ge personen verktyg att hantera sina symtom och samtidigt bearbeta traumat, för att sträva mot ett mer integrerat själv. Målet med behandlingen är vanligtvis att arbeta för att integrera personens olika identiteter, för att åstadkomma en känsla av ett enat jag.

För att uppnå detta kan behandlingen fokusera på att förstå de olika identiteternas funktion, varför de har uppstått och utveckla en ökad kommunikation mellan de olika identiteterna. Utan behandling är DID ett livslångt tillstånd. Oftast är det den dominerande identiteten som söker hjälp, vilken vanligen inte är densamma som den ursprungliga identiteten.

När individen söker hjälp beror det generellt på att personen försöker hålla ihop de olika identiteterna men blir överväldigad. Behandlingen är vanligen tidskrävande och komplex, och kräver ett team av kvalificerade och erfarna kliniker. Det är först och främst viktigt att individen erhåller psykoedukation om tillståndet, när det triggas och varför det har uppstått.

Hur vanligt är Dissociativ identitetsstörning?

Dissociativ identitetsstörning förekommer mer frekvent hos kvinnor, och tillståndet ter sig relativt stabilt och oförändrat genom livet. DID uppskattas förekomma hos 1,5% av befolkningen. Skiftet som en individ gör mellan olika identiteter kallas för switching, och det sker vanligtvis relativt fort.

Vad som har observerats är att individer generellt switchar mer sällan med åldern. Under switching kan ofta blinkningar eller rullningar med ögonen observeras. Andra tecken på switching kan vara att kroppshållning eller minspel ändras. Switching kan ibland triggas genom avslappningsövningar eller hypnotisk terapi.

Varför får man Dissociativ identitetsstörning?

Utvecklingen av Dissociativ identitetsstörning bottnar i flera faktorer, men vanligtvis uppkommer DID som ett resultat av trauma, tvång, uppenbart påfrestande och kaotiska händelser såsom övergrepp, misshandel och försummelse. Även störd anknytning till omvårdnadspersoner kan inverka.

Vanligen uppstår DID i barndomen, ibland hos individer så unga som fyra år. När ett barn utsätts för ett svårt trauma kan det ibland inte hantera och integrera de överväldigande och motstridiga känslorna av svek, kärlek, skräck och skam som kan uppstå med bilden av sig själv. Detta leder till dissociation, det vill säga att nya identiteter utvecklas som ett sätt för att hantera traumat.

Kopplingen mellan trauma och Dissociativ identitetsstörning är därav stark. Viktigt att poängtera är dock att alla som utsätts för trauma inte utvecklar DID, och alla med DID har inte heller varit med om ett trauma. Dissociativ identitetsstörning har en komplex grund, och utvecklingen påverkas av miljö, ärftlighet, kognitivt fungerande, sociokulturella faktorer samt individuella upplevelser.

Olika identiteter kan därmed uppstå som respons på olika situationer i livet. Det tycks även vara så att en person med DID lättare utvecklar nya identiteter som respons på ett trauma eller svår upplevelse när detta väl har blivit ett mönster och en etablerad hanteringsstrategi.

Samexistens med andra psykologiska problem är vanligt vid Dissociativ identitetsstörning. Bland annat ångest, missbruk, personlighetssyndrom, depression och självskadebeteende. Även minnesförlust och depersonalisering, det vill säga overklighetskänslor rörande sig själv, förekommer vid DID. Det är inte ovanligt att höra inre röster, och somliga upplever även kroppsliga symtom som huvudvärk och anfall som liknar epileptiska anfall.

Läs mer om overklighetsskänslor

Hur testar man Dissociativ identitetsstörning?

Det finns ett antal instrument som kan användas för att underlätta diagnostisering av Dissociativ identitetsstörning. Självrapporteringsformuläre: (Dissociative Experience Scale (DES), Dissociation Questionnaire (DIS-Q) och Multidimensional Inventory of Dissociation) är verktyg som kan användas för att screena för tillståndet och eventuella dissociativa symtom. Dissociative Disorders Interview Schedule (DDIS) och diagnosmanualen DSMs strukturella kliniska intervju (SCID-D) kan användas av professionella för att underlätta diagnostisering. Dock räcker det inte med ett test, ett formulär eller en intervju för att diagnostisera DID. Det krävs en grundlig och gedigen utredning av kvalificerade individer som innehåller flera olika element för att kunna ställa en pålitlig diagnos.

Fejka Dissociativ identitetsstörning

Det förekommer motstridiga åsikter kring huruvida Dissociativ identitetsstörning går att fejka eller inte. Däremot tycks de skiften i stämningsläge som associeras med de olika identiteterna vara svåra att reproducera genom fejkande.

I de fall identitetsskifte fejkas sker det ofta mer överdrivet, onaturligt och dramatiskt. Dessutom verkar individer som fejkar tillståndet vara mer benägna att vilja demonstrera sina symtom tydligt. Detta i jämförelse med individer som faktiskt har DID, vilka är mer sannolika att försöka dölja sina symtom.

Dissociativ identitetsstörning hos barn

Dissociativ identitetsstörning hos barn kan vara problematiskt att upptäcka, trots att tidig upptäckt av tillståndet kan förebygga utveckling av svårare symtom under livet. Barn erhåller sällan rätt behandling, och feldiagnostiseras på grund av att symtombilden frekvent blandas ihop med bland annat ADHD, epilepsi, schizofreni eller andra psykiska tillstånd med kroppsliga symtom.

Anledningen till feldiagostiseringen kan bero på brist av kunskap om DID hos barn, samt på att det kan anses som mer normativt för barn att skifta i sina beteenden. Dessutom tycks barn och unga rapportera dissociativa symtom mer sällan, i tron om att det kanske är normala upplevelser.

För barn kan dissociativa symtom framstå som mindre konkreta, och tidigt i barndomen tenderar avskilda, dissocierade, delar av barnet att inte vara lika självständiga som hos vuxna, och de projiceras oftare på objekt såsom leksaker, dockor eller fantasivänner.

Barn kan uppvisa symtom såsom transliknande tillstånd där de återupplever en traumatisk händelse, glömska samt växling i känslor och beteenden. Exempelvis kan ett barn plötsligt få ett intensivt utbrott utan koppling till kontexten. Glömskan som kan förekomma vid DID kan även ibland misstolkas av andra som att barnet ljuger.

Somliga barn hör inre röster, talar om sig själva i tredje person, talar med sig själva med olika röster och leker med låtsasvänner vilka barnet upplever som verkliga. Leksaker kan också upplevas som mer verkliga för barn med DID än för andra barn. Dessa barn kan vända sig till leksaker för att få råd eller insistera på att leksaken ska få sitta med vid matbordet.

Att använda fantasin är dock en naturlig del av barndomen. Skillnaden mellan barns vanliga fantasi och DID handlar om att dessa barn samtidigt har starka posttraumatiska symtom som påträngande traumatiska tankar och nattskräck.

Jämfört med vuxna har barn dock inte lika tydlig gräns mellan identiteterna, och med starkt fokus kan barnet ofta få tillgång till frånkopplade minnen. Med åldern blir symtomen mer lika vuxnas, och dissocierade identiteter blir vanligen mer befästa.

Hos ungdomar kan utåtagerande, självskadande beteende och instabila relationer förekomma. Samtida tillstånd som ätstörningar, substansmissbruk, suicidalt beteende, depression, ångest och sexuella problem blir även mer framträdande när barnet blir äldre.

Hur kan Svea KBT hjälpa dig?

Lider du av dissociativ identitetsstörning eller är i behov av psykologiskt stöd på annat sätt? Du är varmt välkommen att kontakta oss för ett inledande bedömningssamtal. Sedan kan vi rekommendera en av våra psykolog som passar för just dina behov.

Kontakta oss
Referenser:

American Psychiatric Association. (2013). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (5 uppl.). https://doi.org/10.1176/appi.books.9780890425596

Barlow, D. H., & Durand, M. V. (2014). Abnormal Psychology: An Integrative Approach (7  uppl.). Wadsworth Publishing.

Dahl, A. A., & Peleikis, D. (2009). Dissociativa syndrom. I J. Herlofson, L. Ekselius, L-G. Lundh, Lundin. A, Mårtensson. B & Åsberg. M (Red.), Psykiatri (s. 397-408). 
 Studentlitteratur AB.

Laddis, A., Dell, P. F., & Korzekwa, M. (2017). Comparing the symptoms and mechanisms of “dissociation” in dissociative identity disorder and borderline personality disorder.
Journal of Trauma & Dissociation, 18(2), 139–173.
https://doi-org.e.bibl.liu.se/10.1080/15299732.2016.1194358

Şar, V., Dorahy, M. J., & Krüger, C. (2017). Revisiting the etiological aspects of dissociative
identity disorder: a biopsychosocial perspective. Psychology Research and Behavior
Management
, 10, 137–146. https://doi.org/10.2147/PRBM.S113743

Schäflein, E., Sattel, H., & Sack, M. (2020). Masking and mirror—What can we learn from
facial recognition in patients with (partial) Dissociative Identity Disorder? Journal of
Trauma & Dissociation
, 21(1), 14–15.
https://doi-org.e.bibl.liu.se/10.1080/15299732.2019.1675223Silberg, J. L., & Dallam, S. (2011). Dissociation in Children and Adolescents: At the
 Crossroads. I P. F. Dell & J. A. O´Neil (Red.), Dissociation and the dissociative
disorders DSM-V and beyond (s. 67-82). Taylor & Francis Group.